Vertical K till frukost

Inför Åreveckan hade jag ett par saker jag ville genomföra och en av dessa var Vertical K-banan. Under ordinarie Fjällmaraton vecka avgörs Vertical K  på tisdagen. Tävlingen startar vid Peak Performance butiken, som också är huvudsponsor. Vid startskottet bär det sedan av 1000 höjdmeter rätt upp med målgång på toppen av Åreskutan.

Ifjol vann Petter Engdahl på 40 minuter och 24 sekunder. Det rådande rekordet. Helt overkligt.

För att förtydliga jag hade inga ambitioner att springa något registrerat lopp, eller ens springa uppför, nedför ja, men uppför nej. Jag skulle komma att uppleva ganska snart att även om jag hade velat springa uppför hade jag inte kunnat :). 

Jag fick ganska snabbt med mig Ida på idén och David bjöd, inte helt oväntat, med sig själv. 😉 Vi klargjorde väldig tydligt att vi inte tänkt springa, utan ta oss upp med en powerwalk och springa ned igen. Vi ville se banan. David som deltagit i tävlingen flertalet gånger sa OK. Vi träffades 05.40 utanför lägenheten och promenerade bort till starten. David antydde att vi skulle jogga bort för att värma upp…..redan här anar vi oråd. 15 sekunder efter start började han springa…..Toppen.

Ganska snabbt hamnade vi i första downhillbacken/skidbacken och så skulle det fortsätta i ca 500 höjdmeter. Stundtals var det pest och pina för vaderna och mjöksyran som spruta och pulsen som pressades, men mest av allt var det ren och skär magi. Jag fullkomligt älskar dessa tidiga morgnar när världen är påväg att vakna. Backen var fullproppad med sommarblommor, solen gjorde sitt bästa för att tränga igenom morgondiset. De första 500 höjdmetrarna är tveklöst de tuffaste sen är det bara hälften kvar 😉 

Kläder åkte av och på om vartannat. Jag var givetvis överklädd för de första 500 höjdmetrarna. När vi började närma oss toppen åkte vindkläderna på. 

Om det är någon som undrar det minsta över tiden, så kan vi säga så här, Petter Engdahl hade redan passerat mållinjen innan vi passera 500 höjdmeter.

På toppen!

Det riktigt sjuka va att det på toppen var helt vindstilla, och knäpptyst. Dimman var så tät att vi inte kunde skymta utsikten. Vi var inte missnöjda vi hade en viss aning om vilken vy löpningen nedför skulle bjuda på. Vi skulle inte bli besvikna.

Vi avslutade vår morgontur med kaffe och croissant på Grädda Åre. Eufori. Den frukosten hade inte ens en chans.

Kommentera